40-årspresent

OK vänner, nu vet jag! Nu har jag hittat det som sållat bort alla Antigravitationsrum, Helikoptrar och Jordenrunt-resor från önskelistan till min kommande 40-årsbemärkelsedag!

Man kan nämligen få delta i en Air-to-Air Photo Workshop med Moose Petterson i Florida. Till en nätt summa av 3 tusen dollars och en resa till Florida får man lära sig grunderna samt hänga med på en tur i det blå med fokus på att skjuta flygplan från luften.

Flygplan i luften är ju vackert och när man dessutom fångar dem från luften blir det som finast.

Ovanstående bild från en fotosession med SE-LYX där Tobias Holmgren sitter i LYX-planet, Linn vid spakarna på det mindre lyxiga “SE-IFX” samt  mig vid avtryckaren.

Ovanstående bild tagen av Lightroom-gurun Matt Kloskowski på ovan nämnda workshop. Så sätt igång och skramla. Ni har 1.5 år på er innan jag faller för 40-strecket.

För att erbjuda en viss flexibilitet på önskelistan kan jag även tänka mig motsvarande present signerad Peter Karlsson/Svarteld eller Katsuhiko Tokunaga.

Tailwinds!

/Robin

Nostalgiflyg

Jag måste säga att det är med en stor portion nostalgi jag åker med morgonflyget från Linköping. Visst visst – att flyga reguljärt kanske inte är lika spexigt som att själv spaka. Det måste dock sägas att det är jobbmysigt att knalla ut till KLM-kärran i krispig morgontimma. Kanske inte lika nostalgiskt som att skohorna in sig i Skyways Fokker 50 – en upplevelse i nivå med att flyga baksäte på en PA-28…

Väl framme mötte oss ett disigt nederland. Ett dis som dock under dagen brändes bort av en obeveklig vårsol. 17 grader och gröna gräsmattor. Det finns hopp!

Det man inte kan flyga utan:

Kindle & Cufflings!

Sitter nu på det som får bli dagens tips; En Swebus i direkttrafik från Arlanda till Stockholm C. 99:- enkel resa. Gratis Wifi och Eluttag ingår. Total restid återstår att klocka – men enligt den i ögonfallande reklambussen i bagage-hallen skall det landa på 30 minuter.
Tailwinds!
/Robin

Morgondimmans Nyck

Jag fylls av längtan. Landskapet breder denna krispiga morgon stilla ut sina vita vidder. Frostigt står varje litet grässtrå givakt inför solen som metodiskt kravlar sig upp över horisonten.
20120306-073421.jpg
Jag längtar upp men är fjättrad vid SJ:s raka spår som klyver den sörmländska skogen.

Ett massivt högtryck ger goda odds för formidabelt flygväder men de senaste dagarna har en envis underkyld morgondimma spökat. På grund av jobbmöten hade jag inte marginaler att hoppas att dimman skulle stekas bort i tid.

20120306-073603.jpg

Som så många gånger tidigare repeterar jag för mitt inre – Hellre sitta här nere och längta upp, än sitta där uppe och längta ner.

Tailwinds!
/Robin

Nice Landing!

Denna pilot verkar ha kommit in lite “hot&high” mot Fillipinska flygplatsen i Kalibo. Piloten lyckas mycket elegant flyta förbi 2400 meter vällagd asfalt.

I båda ändar av landningsbanan är det vägar. Man kan undra hur förbipasserande bilar reagerade på att i stort sett stå nos mot nos med ett passagerarflygplan.

Man kan oxå undra hur han som filmar helt lugnt konstaterar “Nice Landing…”

Tailwinds!

/Robin

Flygkalender – Februari

Kanske har du som jag en iPhone och kanske är du som jag fullständigt veckovill. Detta trots att allt i detta samhälle verkar kretsa kring dessa mystiska nummer. Speciellt nu i sportlovstider skall man gärna tala veckonummer flytande. Att du är flygintresserad tar jag för givet då du navigerat dig hit.

Jag presenterar därför denna nya kategori inlägg “Flygkalender”, där jag lägger upp en bild i iPhone-storlek. Med ett flygmotiv från mitt lilla arkiv. Med en liten smäcker minikalender. Jag siktar på att publicera strax före månadsskifte.

Spara ner ovanstående bild på din iPhone och följ instruktionen på bilden nedan:

 

Voilà! Du har nu en låst skärm som ger en snabb översikt över veckonummer och röda dagar i den svenska kalendern!

Månadens bild  togs på fotouppdraget jag beskrev i inlägget med det provocerande namnet “Penisavund“.

Tailwinds!

/Robin

Flog 5 år – inklusive anekdot

Idag klockar denna lilla Flog in på 5 års ålder. Javisst, den har kanske inte varit så konstant aktiv som man kunde förväntat sig. Men jag tycker nog ändå att jag ryckt upp mig en smula på senaste tiden.

Hur kan man då fira denna milstolpe? Ja, det låter som jag borde bjuda på någon preskriberad anekdot! Inte mindre, än en liten berättelse om första gången jag flög med “litet” privatflygplan!

Jag vill dock börja en handfull år tidigare i mitt liv för att underbygga varifrån mitt flygintresse mynnade.

Ända sedan barnsben när jag växte upp på norra Öland och Försvarsmakten övade lågflyg med Viggen hade jag fascinerats av flygplan och flygande. När man hörde att de närmade sig fick man stiga av sin lilla orangea cykel med limpsadel, för när Viggarna svepte tätt över våra huvuden var det inte lätt att hålla kursen på cykeln.

Att jag sedan på alla lov fick förmånen att med Linjeflyg pendla hem till min far som bodde kvar i Stockholm gjorde inte flygintresset svalare. Min far hade för övrigt PPL då på urtiden – men jag fick tyvärr aldrig tillfälle att flyga med honom.

Jag minns än idag spänningen när man som ensamflygande barn med den lilla platsfickan hängd runt halsen fick gå ombord först på planet i Kalmar och känna spänningen när piloten tryckte plattan i mattan ner för startbanan. Jag antar att det var dessa flygningar som fick mig att ett 20-tal år och ett nedlagt flygbolag senare via Tradera införskaffa nedanstående enastående neonskylt.

Det var ett oräknat antal flyg som avverkades som barn. Det var dock ett specifikt som etsade sig fast lite extra i minnet. Jag minns inte exakt hur jag lyckades le mig in i cockpit – men det föll sig inte sämre än att jag fick sitta med hela flygningen från block-off i Kalmar till block-on på Bromma. Aldrig hade jag upplevt en sådan mäktig känsla som att få sitta på första parkett och komma in för landing med detta jätteplan och sätta ner hjulen i asfalten. Jag var fullständigt hög när jag vinglade ut från flygplanet. En extatisk känsla.

Lite av denna känsla återfick jag en kulen höstmorgon 1999. Jag skulle å jobbets vägnar ta mig till Finland för ett kundbesök. Jag hade lyckats sy ihop att kollegan M som just blivit influgen på planet SE-LBM skulle skjutsa mig över Östersjön. Vi tankade fullt och jag var förstås eld och lågor över möjligheten att få åka propellerplan och att själv få sitta med där framme bland spakar, knappar, pedaler och “klockor”.

Bilden är inte från den aktuella flygningen – men planet är detsamma (om än 4-5 år äldre)

Vi ställde upp på bana 11 i Linköping. M som såklart inte hade kunnat undgå min entusiasm och ej heller lyckats ducka för mina 1000 frågor hakade på. Han lät mig taxa och när planet stod rakt fram, redo för start, kom de tre orden som försänkte mig i ett töcken av lycka och förvirring; “Vill du starta?”

Sover Dolly Parton på rygg? Är påven katolik? Jag tänkte inte låta honom fråga två gånger.

För en kille som avundsjukt hela sitt liv gått och spanat upp i det blå, var det här en smått religiös händelse. Att sitta där i planet med flygratten i handen och vara den som skall få planet i luften var som att öppna alla dammluckor kring puls, adrenalin och övriga styrvätskor i kroppen. Allt gick på högvarv och när planet börjar rulla och man inser att snart, snart så skall det bli flyga av – och här sitter jag och styr.

Jag hade ju som förstagångspassagerare inte en susning om vad alla spakar och knappar gjorde men jag var väldigt lydig och lyhörd kring flygningen i allmänhet och dessa 60 sekunderna i synnerhet.

Det är ju bra drag i SE-LBM. Och efter en kortare sträcka rullar det på rätt bra. M hade såklart fötterna på pedalern för att hålla kursen på marken – det finns gränser för vad man låter en passagerare hjälpa till med. Efter instruktion tog jag ratten sakta mot mig och planet lättar från marken. En stadig stigning och Östgötaslättens stadiga jord försvinner bort under oss. Fullt fokus. Kroppen återigen i flygextas på ett obeskrivbart sätt. Det var vackert. Man blir lite rörd såhär i efterhand när man tänker på det.

Efter ett tag tar kollegan såklart över spakarna och för oss med stadig hand fram mot Helsinki/Vantaa/EFHK. Vilket leder oss in på den mer preskriberade delen av historien.

Det var ett väldigt ruskväder i Finland. En kulen höstmorgon som denna hade dessutom M svept ett par koppar kaffe och vatten på morgonkvisten. Dessa intag gjorde sig halvvägs över Östersjön påminda. Eftersom det inte var läge att flyga i ruskväder, med nytt flygplan, med en alltmer stressande kissnöd, bestämde sig M för att åtgärda denna situation.

Det finns ingen toalett ombord på SE-LBM. Istället var det en gammal PET-flaska som fick agera urinoar. Av hänsyn till sin ende passagerare valde M att på ett elgant sätt förklara läget för undertecknad, ta av head-set och åla sig mot baksätet för att på en mer enskild plats få lätta på trycket.

Jag (som fortfarande var lite bakrusig efter den starka upplevelsen i starten) nickade och log. Ja, jag kröp såklart ihop för att underlätta manövern. Jag tryckte mig åt sidan. Jag tryckte mig framåt. Mitt knä tryckte på AutoPilot Disengage-knappen…

Någonstans mitt över Åland puttrar ett litet enmotorigt plan fram i 170 knop. Till vänster om mig har jag rumpan på piloten. I lurarna piper ett tydligt varningsljud över att autopiloten stängts av – och med tanke på tyngdpunktsförskjutningen stiger planet som en kork upp genom oklarerad luft.

Jag famlar efter ratten. Får någon sorts styrsel på maskinen. M som inte hört vad som hänt – men naturligtvis känt att planet inte tuffat på enligt den rakt-fram-plan han hade planerat, hade i en väldig hast skyndat tillbaka till sitt säte och återtagit flygplanets rätta höjd och kurs samt satt på sig lurarna igen.

Kontrollen – som ju via transpondern tydligt ser vår höjd:

-“Sierra Bravo Mike, Do you have a problem?”

M, med en litet stänk adrenalinkick:

-“Sorry, we just had a minor problem with the AutoPilot, Sierra Bravo Mike”

Det var ju fullständigt tydligt att jag inte kunde låta något sådant här ske igen. Jag såg ingen annan utväg än att ta ett eget cert. 4 år senare flög jag upp för mitt PPL och idag 300 flygtimmar senare, varav 5 år med med egen flygblogg, kan man titta tillbaka på många trevliga stunder både i luften och på väg dit upp.

Tailwinds!

/Robin

 

 

flyger och far