Långsammare!

Jag tar tillfälle i akt att suga på denna smakfulla karamell som serveras av Oslo Approach där Jag och Micke kommer insusande i 172 knop när vi hör: “Sierra Bravo Mike – Please reduce speed to 1 6 0 knots”

Jag översätter—Vänligen ni i det läckra vit-blå planet, sakta ner till 300 kilometer i timmen!

Denna lilla läckerbit hade Micke och jag givit oss ut i lufthavet med. Vi visste att vädret var marginellt på Oslo/Gardermoen men hade ett kanonbra alternativ i Karlstad där det inte skulle vara några problem att ta sig ner ifall vi skulle möta för svårt väder i Norge.

Domkyrkan i Linköping vinkar adjö till oss efter en RVR 500-start på bana 11 österut (sikt längs banan = 500 meter). Alltid en märklig känsla att knalla omkring därnere i den grå sörjan. Inte har man känslan att det bara några hundra fot upp är klarblå himmel och en strålande sol?

När vi närmar oss den sista Sovjetstaten rattar vi in ENGM ATIS som ger oss aktuellt landningsväder och status på flygplatsen. Det verkar knappt att vi skall ta oss ned. Skiftar mellan BKN002 och BKN003… Dessutom får vi på en uppdatering höra “LVP CAT II ILS”. Hmm. Vi river oss i huvudet. Får vi inte komma nu när vi bara kommer med CAT I-utrustad kärra? Vi ställer frågan till Oslo-kontrollen som tycker att det inte är något krav men att de inte kan garantera att vi kommer ner. Vi hade nu passerat en punkt på vår färdväg där det i stort sett inte blev så stor omväg att ta en inflygning till ENGM innan vi går till alternativet ESOK/Karlstad. Vi styr vidare fullt beredda på att behöva gå om och hamna i Karls stad, fixa hyrbil etc.

Det var när vi närmade oss inflygningen vi fick höra den kristallklingande instruktionen nämnd ovan (*suger lite till på den*) och när vi närmar oss ytterligare ropar approach upp att Boeing 757 har rapporterat “Lights on 300 ft”. Det låter lovande. Vi hade inte tänkt gå ner till minimum på 200 ft – men under 300 borde vi kunna sträcka oss. Beslutet var att göra Missed Approach vid 900 ft altitude (alltså 230 ft över banan = 80 meter).

Sagt och gort vi fångar glidbanan på ILS:en och far in i dimman med kopplad autopilot. Skumpar och hoppar och ser höjdmätaren sakta ticka neråt…

Micke och jag tittar på varann. 1000 ft. “100 ft kvar” säger jag högt och båda spanar intensivt ut för att få kontakt med julgransbelysningen. Jag förbereder mig mentalt på Missed Approach. 950…. 925…. 900. “Nä, nu går vi om!” – Jag sträcker mig mot AP-knappen då Micke utbrister—Jag ser ljusen!!!

Autopiloten kopplas ur och en silkeslen Mooney-landning på bana 01R följs av en halvtimmes taxning till General Aviation terminalen. Vi tittar oss omkring och konstaterar att det nog minsann trängt ut ännu ett hår på bröstet. Vädret dolde effektivt tornets nomalt så magnifika utsikt över flygplatsen. Men vi kom ner!

Vi bäddar in LBM i kapell och sätter kurs mot kundmötena. Tyvärr lägger sig ett kompakt dimlock över mellansverige dag 2 när vi skall hemåt och trots att vi känner oss duktiga finns det planeringsminima att följa och dessutom en viss självbevarselsedrift. Då åker man inte mot marginellt väder utan ett riktigt bra alternativ. Så Bertil Martin blir kvar på norsk mark för att hämtas av unga kollegor några dagar senare. Men om denna operation får ni läsa i någon annans blogg…

Tailwinds!

/Robin

Comments are closed.