Flog 5 år – inklusive anekdot

Idag klockar denna lilla Flog in på 5 års ålder. Javisst, den har kanske inte varit så konstant aktiv som man kunde förväntat sig. Men jag tycker nog ändå att jag ryckt upp mig en smula på senaste tiden.

Hur kan man då fira denna milstolpe? Ja, det låter som jag borde bjuda på någon preskriberad anekdot! Inte mindre, än en liten berättelse om första gången jag flög med “litet” privatflygplan!

Jag vill dock börja en handfull år tidigare i mitt liv för att underbygga varifrån mitt flygintresse mynnade.

Ända sedan barnsben när jag växte upp på norra Öland och Försvarsmakten övade lågflyg med Viggen hade jag fascinerats av flygplan och flygande. När man hörde att de närmade sig fick man stiga av sin lilla orangea cykel med limpsadel, för när Viggarna svepte tätt över våra huvuden var det inte lätt att hålla kursen på cykeln.

Att jag sedan på alla lov fick förmånen att med Linjeflyg pendla hem till min far som bodde kvar i Stockholm gjorde inte flygintresset svalare. Min far hade för övrigt PPL då på urtiden – men jag fick tyvärr aldrig tillfälle att flyga med honom.

Jag minns än idag spänningen när man som ensamflygande barn med den lilla platsfickan hängd runt halsen fick gå ombord först på planet i Kalmar och känna spänningen när piloten tryckte plattan i mattan ner för startbanan. Jag antar att det var dessa flygningar som fick mig att ett 20-tal år och ett nedlagt flygbolag senare via Tradera införskaffa nedanstående enastående neonskylt.

Det var ett oräknat antal flyg som avverkades som barn. Det var dock ett specifikt som etsade sig fast lite extra i minnet. Jag minns inte exakt hur jag lyckades le mig in i cockpit – men det föll sig inte sämre än att jag fick sitta med hela flygningen från block-off i Kalmar till block-on på Bromma. Aldrig hade jag upplevt en sådan mäktig känsla som att få sitta på första parkett och komma in för landing med detta jätteplan och sätta ner hjulen i asfalten. Jag var fullständigt hög när jag vinglade ut från flygplanet. En extatisk känsla.

Lite av denna känsla återfick jag en kulen höstmorgon 1999. Jag skulle å jobbets vägnar ta mig till Finland för ett kundbesök. Jag hade lyckats sy ihop att kollegan M som just blivit influgen på planet SE-LBM skulle skjutsa mig över Östersjön. Vi tankade fullt och jag var förstås eld och lågor över möjligheten att få åka propellerplan och att själv få sitta med där framme bland spakar, knappar, pedaler och “klockor”.

Bilden är inte från den aktuella flygningen – men planet är detsamma (om än 4-5 år äldre)

Vi ställde upp på bana 11 i Linköping. M som såklart inte hade kunnat undgå min entusiasm och ej heller lyckats ducka för mina 1000 frågor hakade på. Han lät mig taxa och när planet stod rakt fram, redo för start, kom de tre orden som försänkte mig i ett töcken av lycka och förvirring; “Vill du starta?”

Sover Dolly Parton på rygg? Är påven katolik? Jag tänkte inte låta honom fråga två gånger.

För en kille som avundsjukt hela sitt liv gått och spanat upp i det blå, var det här en smått religiös händelse. Att sitta där i planet med flygratten i handen och vara den som skall få planet i luften var som att öppna alla dammluckor kring puls, adrenalin och övriga styrvätskor i kroppen. Allt gick på högvarv och när planet börjar rulla och man inser att snart, snart så skall det bli flyga av – och här sitter jag och styr.

Jag hade ju som förstagångspassagerare inte en susning om vad alla spakar och knappar gjorde men jag var väldigt lydig och lyhörd kring flygningen i allmänhet och dessa 60 sekunderna i synnerhet.

Det är ju bra drag i SE-LBM. Och efter en kortare sträcka rullar det på rätt bra. M hade såklart fötterna på pedalern för att hålla kursen på marken – det finns gränser för vad man låter en passagerare hjälpa till med. Efter instruktion tog jag ratten sakta mot mig och planet lättar från marken. En stadig stigning och Östgötaslättens stadiga jord försvinner bort under oss. Fullt fokus. Kroppen återigen i flygextas på ett obeskrivbart sätt. Det var vackert. Man blir lite rörd såhär i efterhand när man tänker på det.

Efter ett tag tar kollegan såklart över spakarna och för oss med stadig hand fram mot Helsinki/Vantaa/EFHK. Vilket leder oss in på den mer preskriberade delen av historien.

Det var ett väldigt ruskväder i Finland. En kulen höstmorgon som denna hade dessutom M svept ett par koppar kaffe och vatten på morgonkvisten. Dessa intag gjorde sig halvvägs över Östersjön påminda. Eftersom det inte var läge att flyga i ruskväder, med nytt flygplan, med en alltmer stressande kissnöd, bestämde sig M för att åtgärda denna situation.

Det finns ingen toalett ombord på SE-LBM. Istället var det en gammal PET-flaska som fick agera urinoar. Av hänsyn till sin ende passagerare valde M att på ett elgant sätt förklara läget för undertecknad, ta av head-set och åla sig mot baksätet för att på en mer enskild plats få lätta på trycket.

Jag (som fortfarande var lite bakrusig efter den starka upplevelsen i starten) nickade och log. Ja, jag kröp såklart ihop för att underlätta manövern. Jag tryckte mig åt sidan. Jag tryckte mig framåt. Mitt knä tryckte på AutoPilot Disengage-knappen…

Någonstans mitt över Åland puttrar ett litet enmotorigt plan fram i 170 knop. Till vänster om mig har jag rumpan på piloten. I lurarna piper ett tydligt varningsljud över att autopiloten stängts av – och med tanke på tyngdpunktsförskjutningen stiger planet som en kork upp genom oklarerad luft.

Jag famlar efter ratten. Får någon sorts styrsel på maskinen. M som inte hört vad som hänt – men naturligtvis känt att planet inte tuffat på enligt den rakt-fram-plan han hade planerat, hade i en väldig hast skyndat tillbaka till sitt säte och återtagit flygplanets rätta höjd och kurs samt satt på sig lurarna igen.

Kontrollen – som ju via transpondern tydligt ser vår höjd:

-“Sierra Bravo Mike, Do you have a problem?”

M, med en litet stänk adrenalinkick:

-“Sorry, we just had a minor problem with the AutoPilot, Sierra Bravo Mike”

Det var ju fullständigt tydligt att jag inte kunde låta något sådant här ske igen. Jag såg ingen annan utväg än att ta ett eget cert. 4 år senare flög jag upp för mitt PPL och idag 300 flygtimmar senare, varav 5 år med med egen flygblogg, kan man titta tillbaka på många trevliga stunder både i luften och på väg dit upp.

Tailwinds!

/Robin

 

 

Comments are closed.