Brant PC-kontrollant

Jo det händer sig en gång per år att man prövas. Man prövas i konsten att flyga enligt instrumentflygregler. Förra året kom jag ner helskinnad efter en flygtur med Sture. Detta år var det Olle som fick äran att kontrollera mig. För att piffa upp tillställningen en smula bjöd jag även in Fredric att åka med i baksätet för att se hur slipstenarna skall dras i SE-KIT samt om möjligt inspireras att dra igång sin IR-utbildning.

Innan själva flygningen påbörjades fick jag redovisa en full färdplanering med en Mooney M20J ner till Rotterdam (EHRD) för att se hur jag hanterade vindar, väder och planeringskunskap. Med alla tillgängliga hjälpmedel tillåtna, var det ju inte så speciellt utmanande – men ändå nyttigt att se att man var i trim.

Det var en vacker afton med lite TCU på mellanhög höjd. En skur här – en skur där. På vår höjd var det dock klar och fin sikt så ett utklippt liggunderlag fästes innan start i min vindruta. Det vill säga Olles favorittrick med Nollsiktsstart skulle bli steg ett i kontrollen. Satte av i full galopp utan att darra på manschetten och släppte marken vid 60 knop.

Första anhalt blev en ILS DME på bana 09 i Norrköping. Ingen dröminflygning direkt – men ner hade vi kommit – i en hel bit. Bara att ta sig samman och hoppa på nästa anhalt. En standardprocedur benämnd NDB 27. Inga problem. Satt som smäck! Dags att ge sig åter mot Linköping för en ILS bana 11…

Vad tar man sig till på väg hem då? Gott om tid och på 3500 fots höjd begär Olle utrymme från Östgöta Control att göra lite Aerial Work. I Olles fall betyder detta såklart branta svängar (fortfarande med liggunderlag i vindrutan). Beordrades en 360-graders sväng åt vänster och sedan direkt över i 360 grader åt höger. Och brant i det här fallet börjar inte räknas förrän man ligger och drar 2G i 60 graders lutning. Det var bara att gasa på – limma mittpunkten på horisontgyrot dead center och hugga i.

Nu sker en smått religiös händelse i mitt liv. Höjdmätaren stelnade på 3500 fot, likt stela getter! Den vägrade röra sig och jag har nog inte hållit höjden bättre ens i planflykt. Fredric i baksits snurrade med friskt och jag flög som i trans.

Det var så magiskt att Olle med ett nöjt leende spontant utbrast: “Det var tamefan de bästa branta svängarna jag sett sen jag kom till Linköping!”. Och nu är det ingen duvunge-lärare vi pratar om här! 🙂

Tailwinds!

/Robin

Comments are closed.