Category Archives: Mooney

Flog 5 år – inklusive anekdot

Idag klockar denna lilla Flog in på 5 års ålder. Javisst, den har kanske inte varit så konstant aktiv som man kunde förväntat sig. Men jag tycker nog ändå att jag ryckt upp mig en smula på senaste tiden.

Hur kan man då fira denna milstolpe? Ja, det låter som jag borde bjuda på någon preskriberad anekdot! Inte mindre, än en liten berättelse om första gången jag flög med “litet” privatflygplan!

Jag vill dock börja en handfull år tidigare i mitt liv för att underbygga varifrån mitt flygintresse mynnade.

Ända sedan barnsben när jag växte upp på norra Öland och Försvarsmakten övade lågflyg med Viggen hade jag fascinerats av flygplan och flygande. När man hörde att de närmade sig fick man stiga av sin lilla orangea cykel med limpsadel, för när Viggarna svepte tätt över våra huvuden var det inte lätt att hålla kursen på cykeln.

Att jag sedan på alla lov fick förmånen att med Linjeflyg pendla hem till min far som bodde kvar i Stockholm gjorde inte flygintresset svalare. Min far hade för övrigt PPL då på urtiden – men jag fick tyvärr aldrig tillfälle att flyga med honom.

Jag minns än idag spänningen när man som ensamflygande barn med den lilla platsfickan hängd runt halsen fick gå ombord först på planet i Kalmar och känna spänningen när piloten tryckte plattan i mattan ner för startbanan. Jag antar att det var dessa flygningar som fick mig att ett 20-tal år och ett nedlagt flygbolag senare via Tradera införskaffa nedanstående enastående neonskylt.

Det var ett oräknat antal flyg som avverkades som barn. Det var dock ett specifikt som etsade sig fast lite extra i minnet. Jag minns inte exakt hur jag lyckades le mig in i cockpit – men det föll sig inte sämre än att jag fick sitta med hela flygningen från block-off i Kalmar till block-on på Bromma. Aldrig hade jag upplevt en sådan mäktig känsla som att få sitta på första parkett och komma in för landing med detta jätteplan och sätta ner hjulen i asfalten. Jag var fullständigt hög när jag vinglade ut från flygplanet. En extatisk känsla.

Lite av denna känsla återfick jag en kulen höstmorgon 1999. Jag skulle å jobbets vägnar ta mig till Finland för ett kundbesök. Jag hade lyckats sy ihop att kollegan M som just blivit influgen på planet SE-LBM skulle skjutsa mig över Östersjön. Vi tankade fullt och jag var förstås eld och lågor över möjligheten att få åka propellerplan och att själv få sitta med där framme bland spakar, knappar, pedaler och “klockor”.

Bilden är inte från den aktuella flygningen – men planet är detsamma (om än 4-5 år äldre)

Vi ställde upp på bana 11 i Linköping. M som såklart inte hade kunnat undgå min entusiasm och ej heller lyckats ducka för mina 1000 frågor hakade på. Han lät mig taxa och när planet stod rakt fram, redo för start, kom de tre orden som försänkte mig i ett töcken av lycka och förvirring; “Vill du starta?”

Sover Dolly Parton på rygg? Är påven katolik? Jag tänkte inte låta honom fråga två gånger.

För en kille som avundsjukt hela sitt liv gått och spanat upp i det blå, var det här en smått religiös händelse. Att sitta där i planet med flygratten i handen och vara den som skall få planet i luften var som att öppna alla dammluckor kring puls, adrenalin och övriga styrvätskor i kroppen. Allt gick på högvarv och när planet börjar rulla och man inser att snart, snart så skall det bli flyga av – och här sitter jag och styr.

Jag hade ju som förstagångspassagerare inte en susning om vad alla spakar och knappar gjorde men jag var väldigt lydig och lyhörd kring flygningen i allmänhet och dessa 60 sekunderna i synnerhet.

Det är ju bra drag i SE-LBM. Och efter en kortare sträcka rullar det på rätt bra. M hade såklart fötterna på pedalern för att hålla kursen på marken – det finns gränser för vad man låter en passagerare hjälpa till med. Efter instruktion tog jag ratten sakta mot mig och planet lättar från marken. En stadig stigning och Östgötaslättens stadiga jord försvinner bort under oss. Fullt fokus. Kroppen återigen i flygextas på ett obeskrivbart sätt. Det var vackert. Man blir lite rörd såhär i efterhand när man tänker på det.

Efter ett tag tar kollegan såklart över spakarna och för oss med stadig hand fram mot Helsinki/Vantaa/EFHK. Vilket leder oss in på den mer preskriberade delen av historien.

Det var ett väldigt ruskväder i Finland. En kulen höstmorgon som denna hade dessutom M svept ett par koppar kaffe och vatten på morgonkvisten. Dessa intag gjorde sig halvvägs över Östersjön påminda. Eftersom det inte var läge att flyga i ruskväder, med nytt flygplan, med en alltmer stressande kissnöd, bestämde sig M för att åtgärda denna situation.

Det finns ingen toalett ombord på SE-LBM. Istället var det en gammal PET-flaska som fick agera urinoar. Av hänsyn till sin ende passagerare valde M att på ett elgant sätt förklara läget för undertecknad, ta av head-set och åla sig mot baksätet för att på en mer enskild plats få lätta på trycket.

Jag (som fortfarande var lite bakrusig efter den starka upplevelsen i starten) nickade och log. Ja, jag kröp såklart ihop för att underlätta manövern. Jag tryckte mig åt sidan. Jag tryckte mig framåt. Mitt knä tryckte på AutoPilot Disengage-knappen…

Någonstans mitt över Åland puttrar ett litet enmotorigt plan fram i 170 knop. Till vänster om mig har jag rumpan på piloten. I lurarna piper ett tydligt varningsljud över att autopiloten stängts av – och med tanke på tyngdpunktsförskjutningen stiger planet som en kork upp genom oklarerad luft.

Jag famlar efter ratten. Får någon sorts styrsel på maskinen. M som inte hört vad som hänt – men naturligtvis känt att planet inte tuffat på enligt den rakt-fram-plan han hade planerat, hade i en väldig hast skyndat tillbaka till sitt säte och återtagit flygplanets rätta höjd och kurs samt satt på sig lurarna igen.

Kontrollen – som ju via transpondern tydligt ser vår höjd:

-“Sierra Bravo Mike, Do you have a problem?”

M, med en litet stänk adrenalinkick:

-“Sorry, we just had a minor problem with the AutoPilot, Sierra Bravo Mike”

Det var ju fullständigt tydligt att jag inte kunde låta något sådant här ske igen. Jag såg ingen annan utväg än att ta ett eget cert. 4 år senare flög jag upp för mitt PPL och idag 300 flygtimmar senare, varav 5 år med med egen flygblogg, kan man titta tillbaka på många trevliga stunder både i luften och på väg dit upp.

Tailwinds!

/Robin

 

 

Fejkflyga Mooney

För den som känner behov av att i sin dator spaka Mooney M20J finns det nu en mycket fin modell till salu för den exemplariskt trevliga flygsimulatorn X-Plane (för Mac, Linux, Window$):
http://store01.prostores.com/servlet/x-planestore/Detail?no=242

Det går just nu inte så jättebra för Mooney Aviation Company, Inc. Att sparka anställda resulterar bland annat i att många plan står ganska länge på marken i väntan på reservdelar som inte kommer fram så snabbt.

Appropå snabbt…

Tailwinds!
/Robin

Isby- & Visby-flyg

Det byggs flygfält på Sätrasjön av glada entusiaster. Jag och F/O ML åkte dit i grön Volvo för att, om möjligt, bidra med en hjälpande hand. Dessvärre var vi lite för sent ute och hela banan var i stor sett rest, vid vår ankomst till Sätravallen. Så vi ägnade oss mest åt dokumentation – jag får dock se mig besegrad av Canon-mannen och ber att få hänvisa till dennes bilder på den baltiska flogen

RvP-LFK-20090306-4637
Sture har precis landat och godkänt fältet som landningsplats för klubbens plan.

Rejält kall om fötterna blev man i alla fall. Det för osökt tankarna in på sommarens planering. Den fina gamla traditionen med flygning till Visby har nu bedrivits både 2007 och 2008. Några aptitretarbilder från 2008 får bli lagom, såhär i snöfallet:

RvP-Visby-20080605-4769
Maria, Julia & Tiina laddade till tänderna med västar o headset
RvP-Visby-20080605-4773
32 minuter tills GPS:en tycker att vi skall vara framme i Visby
 RvP-Visby-20080606-4826
Planet är nattat på ESSV
RvP-Visby-20080606-4833
Även SE-LBV fick se solen gå upp över det flacka och karga landskapet
RvP-Visby-20080606-4862
Det blå i svenska flaggan är östersjön. Det gula i korset är saffranspannkaka
RvP-Visby-20080606-4894
Allt har ett slut - utom falukorven som inte har någon

Avslutningsvis en bild från sjön igen….
 

Mats bygger om Gerts Opel till en Lada....Nej en VAZ!!!
Mats bygger om Gerts Opel till en Lada....Nej en VAZ!!!

Tailwinds!

/Robin

Bertil Viktors Pappa

Sommaren 2008 hade Barkarby flygklubb inbjudit till det som eventuellt skulle kunna tänkas bli ett sista Fly-In på detta flygfält. Klubben och dess kompisar med flygplan har blivit uppsagda och trots ett överklagande ser det väl inte så ljust ut kan man säga. Nåväl, Stef och undertecknad tog klubbens M20J-skönhet och susade upp för att spana på flygplan och lapa Stockholms-sol.

Ingen tankning på möjlig på ESSL så vi fick helt sonika, tillsammans med vår numer Strömstad-baserade passagerare, ta en pit-stop på Nyköping-Skavsta-Stockholm Södra/ESKN och fylla tankarna.

RvP-Barkarby-20080607-4913

Nix, vi stoppade inte JET-A1 i vingarna. Det var tydligen “tjänstebilen” för Mr FUEL när han kom till tankstationen för vår AVGAS.

RvP-Barkarby-20080607-4917

Pax o Co-Pilot chillar på spinnern efter en relativt lugn inflygning till Barkis. Hade räknat med mer trafik men vi var tydligen ute i tillräckligt god tid, eller nåt…

När vi hade slagit oss ner i gräset och slumrat lite, vaknat till och tittat på förbipasserande och landande plan, knackade det till på huven och ett flyg-entusiastiskt par stod och beskådade LBV med drömmande ögon.

RvP-Barkarby-20080607-4941

Det visar sig vara Hr och Fru “före detta ägare av LBV” som fått syn på sin lilla pärla bland alla plan på Barkarby denna dag. Många glada minnen. Han köpte planet fabriksnytt och gjorde tillsammans med frugan ett antal långresor, bland annat till Frankrike. Efter ett smärre oväder blev det även en retro-fit av TKS-system för att avisa vingarna med glykol-liknande vätska.

Det nuvarande flygplansprojektet i Jönköpingstrakten är numer ett hembygge. Frun har dock ännu inte vågat sig med i detta projekt då motorn tydligen inte visat sig från sin mest driftsäkra sida. Än… 😮

Två linköpingsbaserade plan spottade vi från vår gräskant:
RvP-Barkarby-20080607-4937

RvP-Barkarby-20080607-4938

SE-XKC samt SE-LCU – Båda två -så vitt jag vet – till salu!

RvP-Barkarby-20080608-5006

På hemväg bytte vi pilot och passagerare. Vi passade även på att passera metropolen Gnesta. I rest my case!

Tailwinds!

/Robin

Barkarby per M20J

En vacker dag i våras fick Micke och jag möjlighet att susa upp till Barkarby. Detta fina flygfält under nerläggning. Några bilder fångades av undertecknad på vägen och presenteras här…

Micke lägger an för start med SE-LBV mot ESKB.

Livet ovan molnen.

Livet under molnen.

Flygklubbens lilla fartfyllda pärla!

Jag förbereder “kontoret” inför start.

Lite “cloud hunting” på väg hem.

Lyckliga piloter i solnedgång!

Tailwinds!

/Robin

Torrtermik Live

Sitter och skumpar på 4500 fot i höjd med Skavsta på väg tillbaka mot SAAB. Har varit på affärsmöte över dan.

Det fladdrar och studsar rejääält! Tur att det inte sitter pax i baksätet. Det lär dock få lugna sig till ikväll när det blir Nationaldagsflygning till Visby med övernattning.

NMT-bredbandet verkar termiken till trots stabilt på denna höjd och sträcka.

UPPDATERAT MED TVÅ BILDER:

Micke fyller glatt på lite olja

Medan undertecknad jobbar hårt i skuggan

Tailwinds!

/Robin

Cloud Surfin'

Det är mörkt, grått, kallt och jävligt här på jorden. Året är 2008 och alla mörkrets krafter har bestämt sig för att straffa mänskligheten med en heltäckande tjock rök.

Det finns en populär förklaring av universums oändlighet med en myra som kryper på en jordglob. Efter en vinter som denna, med så lite som 20 minuter sol i Växjö under december månad, kan man börja betvivla att det finns något mer. Något mer än denna grå lera och sörja.

Då är det läge att ge sig upp på soljakt. Att i arla morgontimma dra ut Mooneyn ur hangaren och lufta sin Instrument-behörighet. Upp upp upp…. (med en sväng innan Cloetta Center)

“Yes! Yes… I Like!!!” På 3000 fot bryter vi upp ur molndimman och susar fram i molntoppshöjd i dryga 100 knop. “Ta kontrollerna” ropar jag till Micke och rycker kameran ur väskan därbak. Vi håller höjden ett par minuter på väg uppåt, bygger lite fart och ler riktigt brett mot varann när vi studsar fram på vita vågor i en Cloud Surfin’-eufori.

Mooney-cockpit skjuter sig fram över molnen på luftväg mot destination. Om man vill se bilderna i ett större format kan man klicka sig vidare till denna sida.

En strimma hopp för mänskligheten. I alla fall för oss som ibland får privilegiet att bryta sig ut ur moln-anstalten och betrakta vårt klot ur en annan vinkel.

Etablerade på ILS och glidbanan är fångad. Solen går upp. Vi går ner…

Därunder molnen kryllar myrorna runt i all hast i hopp om att solen kommer. Och vi kommer med ett glädjens bud. Ty vi har sett det som komma skall – och det blir gott!

Två soldyrkar-pastorer i slips. Två flying spagetti monsters

Tailwinds!

/Robin

Långsammare!

Jag tar tillfälle i akt att suga på denna smakfulla karamell som serveras av Oslo Approach där Jag och Micke kommer insusande i 172 knop när vi hör: “Sierra Bravo Mike – Please reduce speed to 1 6 0 knots”

Jag översätter—Vänligen ni i det läckra vit-blå planet, sakta ner till 300 kilometer i timmen!

Denna lilla läckerbit hade Micke och jag givit oss ut i lufthavet med. Vi visste att vädret var marginellt på Oslo/Gardermoen men hade ett kanonbra alternativ i Karlstad där det inte skulle vara några problem att ta sig ner ifall vi skulle möta för svårt väder i Norge.

Domkyrkan i Linköping vinkar adjö till oss efter en RVR 500-start på bana 11 österut (sikt längs banan = 500 meter). Alltid en märklig känsla att knalla omkring därnere i den grå sörjan. Inte har man känslan att det bara några hundra fot upp är klarblå himmel och en strålande sol?

När vi närmar oss den sista Sovjetstaten rattar vi in ENGM ATIS som ger oss aktuellt landningsväder och status på flygplatsen. Det verkar knappt att vi skall ta oss ned. Skiftar mellan BKN002 och BKN003… Dessutom får vi på en uppdatering höra “LVP CAT II ILS”. Hmm. Vi river oss i huvudet. Får vi inte komma nu när vi bara kommer med CAT I-utrustad kärra? Vi ställer frågan till Oslo-kontrollen som tycker att det inte är något krav men att de inte kan garantera att vi kommer ner. Vi hade nu passerat en punkt på vår färdväg där det i stort sett inte blev så stor omväg att ta en inflygning till ENGM innan vi går till alternativet ESOK/Karlstad. Vi styr vidare fullt beredda på att behöva gå om och hamna i Karls stad, fixa hyrbil etc.

Det var när vi närmade oss inflygningen vi fick höra den kristallklingande instruktionen nämnd ovan (*suger lite till på den*) och när vi närmar oss ytterligare ropar approach upp att Boeing 757 har rapporterat “Lights on 300 ft”. Det låter lovande. Vi hade inte tänkt gå ner till minimum på 200 ft – men under 300 borde vi kunna sträcka oss. Beslutet var att göra Missed Approach vid 900 ft altitude (alltså 230 ft över banan = 80 meter).

Sagt och gort vi fångar glidbanan på ILS:en och far in i dimman med kopplad autopilot. Skumpar och hoppar och ser höjdmätaren sakta ticka neråt…

Micke och jag tittar på varann. 1000 ft. “100 ft kvar” säger jag högt och båda spanar intensivt ut för att få kontakt med julgransbelysningen. Jag förbereder mig mentalt på Missed Approach. 950…. 925…. 900. “Nä, nu går vi om!” – Jag sträcker mig mot AP-knappen då Micke utbrister—Jag ser ljusen!!!

Autopiloten kopplas ur och en silkeslen Mooney-landning på bana 01R följs av en halvtimmes taxning till General Aviation terminalen. Vi tittar oss omkring och konstaterar att det nog minsann trängt ut ännu ett hår på bröstet. Vädret dolde effektivt tornets nomalt så magnifika utsikt över flygplatsen. Men vi kom ner!

Vi bäddar in LBM i kapell och sätter kurs mot kundmötena. Tyvärr lägger sig ett kompakt dimlock över mellansverige dag 2 när vi skall hemåt och trots att vi känner oss duktiga finns det planeringsminima att följa och dessutom en viss självbevarselsedrift. Då åker man inte mot marginellt väder utan ett riktigt bra alternativ. Så Bertil Martin blir kvar på norsk mark för att hämtas av unga kollegor några dagar senare. Men om denna operation får ni läsa i någon annans blogg…

Tailwinds!

/Robin

Besök i tredje riket

I rikets tredje största stad har jag med goda vänner spenderat helgen. Steffe, jag och BJK skulle ta oss till Malmö med LFK:s Mooney SE-LBV hade vi tänkt och vädret såg väl “sådär” ut. Dessutom fick BJK förhinder. Skulle vi även denna gång behöva skjuta besöket på framtiden? Till historien hör att vi redan omplanerat utflykten typ 4 gånger. Men skam den som ger sig. Vi gick på jakt efter ny passagerare och Jonas W – känd från tidigare utflykter med Wallström von Post Airlines – blev ålagd att följa med.

Åt vädret kunde vi ju inget göra, men när det på fredageftermiddagen närmade sig avfärd kunde vi konstatera att det var flygbart. Åtminstone med en Mooney med avisningsmöjligheter. Radarekona på väderhemsidorna pekade ut en färdväg med lite östligare kurs en fågelvägen. Efter en snabbkoll med vår mottagande Skåne-guide Martin “Mordien” S, som utlovade CAVOK på Sturup, tog vi beslutet att ge oss upp i luften. Dessutom med förhoppning om att snarast komma upp i något molnfritt lager och att vi minsann åkte mot bättre väder.

Videon filmades strax innan sättning på Malmö/Sturup sedan Stefi blivit radarvektorerad runt till en ILS bana 35. Pipandet strax före tröskeln är alltså när autopiloten går av skiftet och Stef på airline-mässigt sätt handflyger de sista foten ner till marken för syns skull.

Vi riktar ett stort tack till Mordien som på ett fläckfritt sätt planerade och utförde denna äventyrshelg. Vi hoppas att herrarna på Cragganmore utfört sitt arbete väl och att hela flaskans innehåll kommer till sin rätt i din och dina vänners strupar. Vi fyllde Martins vardagsrum med sovsäckar, en halvuppblåst luftmadrass och Macbookar. Du hade inte behövt köpa en 40-tums platt-TV bara för vår skull. Men NHL 2007 gjorde sig bra i detta format – även om domarn var mutad.

Strax i närheten av det skruvade tornet stod denna buss parkerad. Lasse Kongo såg vi inte till men helt klart var den på väg till Tallin…

Lördagen utgjordes av en kraftig sovmorgon. En frisk promead. En utsökt Brunch på “Bakom Muggen” (Va – nä – inte den muggen. Kaffemuggen dummer!) Liten promenad på stan. Sova middag och sedan Mexikanskt käk. Ariba ariba!

Söndagen blev en höjdaravslutning på resan. Martin hade med goda kontakter lyckats bjuda in 4 flygnyfikna på studiebesök i både Sturups kontrolltorn samt södra Sveriges trafikledningscentral (ATCC). Vi skickar stort tack till Fredrik, Ove, Janne med kollegor som med öppna armar visade oss runt i de gula husen!

Trafiken till och från Sturup denna söndagförmiddag var allt annat än hektisk och Fredrik visade oss alla system och svarade utförligt på de frågor som man som pilot går och grubblar på. Ett handfast råd att ta till sig är att “Klartext på radion funkar!”. Bara för att det finns en fastlagd fraseologi för radiokommunikation innebär det inte att man ser ner på en person som ställer en extra fråga i klarspråk för att undvika missförstånd.

Ove som denna morgon var skiftledare berättade om det system som hanterade all trafik till och från södra Sveriges luftrum. En trafikledare har i runda tal 50-60 frekvenser att hålla i huvudet för att skicka vidare trafiken till andra ansvarszoner. Med det nya systemet har dock behovet att ringa och synkronisera trafiken mellan trafikledarna minskat. Det finns ett “tyst” sätt att synkronisera enklare ändringar. Till exempel att begära nya höjdklareringar etc. Det sker genom att markera siffror med “vit” färg. Den mottagande parten kan då välja att acceptera den nya siffran på sin datorskärm genom att “gråa ut” siffran och då ser den första trafikledaren att ändringen är ok.

Även Ove hade ett bra tips för oss piloter. Fråga inte: “Är restriktionsområde R22 aktivt?”. Svaret på den frågan kan ju lätt uppfattas som att man har klart att flyga i området om det inte är aktivt. Begär istället tillstånd att passera restriktionsområdet – så blir det mindre risk för missförstånd!

Trafikledarna jobbar i en ljus och behaglig miljö i par. En E-ledare och en P-ledare. Janne är här planerande och Thomas exekverande som sköter allt prat med piloterna.

Efter att ha ätit en Sturup-lunch och krånglat oss genom säkerhetskontrollen med våra väskor med vätskor var det dags att bekämpa moderat turbulens från marken upp till 3000 fot. I hård och byig sidvind på huvudbanan 17-35 fick vi tipset att använda sidobanan 29 vilket kändes – helt rätt! Upp med kärran i molnen och när vi når flygnivå 60 tittar vi ut i solskenet.

Denna klickbara bild sammanfattar en wundershön flyghelg på sydlig breddgrad. På väg hem i solnedgången. En liten molngenomgång och kontakt med banan på 1000 ft på ILS:en till bana 29 på SAAB. Jag hoppas att ni mina barnbarn som läser detta om 50-60 år inser att gammelgubben hade det ganska så bra som ung!

Och hur var det nu med trede riket? Tja:

Tailwinds!

/Robin

Möhippie

När man får möjligheten att proppa flygplanet fullt med unga flygsugna kvinnor är i alla fall inte jag man att säga nej… Dock var det lynnigt väder och Sveriges Mytologiska och Hypotetiska Institut hade inte lätt att avgöra hur de olika fronsystemen skulle påverka vädret under dagen. Efter lite omplanering hoppade jag över till Kungsängen/ESSP och plockade upp tre gladlynta jäntor i Möhippie-sällskapet.

Mön Hilda, Undertecknad, Frida samt Hildas Syster (–Som strax innan take-off infliker: “Tänk på att jag är trebarnsmor!”)

Molnbas på 12-1300 fot och kav lugnt i luften. I optimala flygförhållande snurrade vi varv efter varv över barndomshem, Lövstad slott där akten skall äga rum samt Bruket i Skärblacka – där akten inte äger rum…

Väl hemma i ESSL/Linköping igen var det full fart på klubben;

  • Flight Training av Gripenpilot på Cadet (SE-KEN) — Läs: Lotusförare övar sig på att köra Volvo 240.
  • Mek med simulatorn inför invigningen.
  • Hjälpa Erik att preppa Kryss-berra (SE-FXB) inför morgonens fallskärmshoppning.
  • …samt Lennart i varvet med nyservad SE-LBV:

Hela julgranen tänd på väg inför landning – svänger in på final bana 11. Eftersom Lennart är en engagerad FFK:are avslutar vi med en “slightly modified” bild i Andra Världskrigsstuk:

Nämnde jag att alla bilder är klickbara?

Tailwinds!

/Robin